Bildbevis på att magen bara växer och växer
Vecka 25
Senast var det ledsenhet i morgon är det glädje
I morgon sker återföreningen, och jag kommer vara gladare än gladast. Äntligen ska vi få dela vardagen med varandra igen. Jag ska bannemejj krama ihjäl dem.
Vaccination & bebiskontakt
Igår fick för första gången Matti respons från bebisen. Jag har länge hoppats och försökt att han ska få känna det underbara och härliga som jag under ett tag har fått göra. Men det har uteblivit och blivit alldeles stilla varje gång hans hand lagt sig på min mage. Så igår när vi lagt oss för natten för att sova, rumsterade det runt en del i magen. Och när det gör det är det ju omöjligt att sova. Så jag valde att njuta av tillfället, le och ta var på tillfället och över den utebliva sömnen för stunden. Efter några "sparkar" la Matti sin hand på min mage. Väntan under en minut. Sen kom den, första rörelsen som Matti kände. - Ja, jag har känt, skrek han hur och log. Sedan följde reflektioner från honom om hur tydligt det kändes och förvåning om hur hård rörelsen var. Jo jag tackar sa ja. Är det så konstigt att man inte kan sova när det rumsteras så eller att man skriker rakt ut av överrumpelse när det kommer dessa kraftiga härliga rörelser och bevis på att det finns och lever där inne? : )
Bildbevis
Vecka 21
"Nalkande systertider"
Efter samtalet fick jag lite mer energi kändes det som, jag blir alltid glad att prata med den människan. Hon är underbar. Hon gör mig glad. Jag saknar henne nå enormt mycket. Snart ska jag dock få sluta sakna henne för människan kommer nämligen hem om 19 dagar (ja jag räknar dagarna). Hem till oss som längtar efter henne. Så efter 9(?) månader i Turkiet kommer hon äntligen hem till Sverige igen med sällskap av sin kärlek Hamza. Så ser fram emot fortsättningen på denna höst och den långa vintern som ligger framför oss. Fan så mycket kul vi ska ha. Love you!
Maria & Hamza
Trötthetsklagan
En tidigt påbörjad arbetsdag slutade kl 15 och jag begav mig iväg mot Hällefors för ett besök hos BM. Väl där fick jag efterlängtat höra vår lilla bebis hjärtljud och rörelser. Helt fantastiskt!
Nu har jag precis kommit hem och tänker inte göra någonting mer idag. Snart ska jag inta lite mat sen blir det soffläge för resten av kvällen och en lång natt med härlig sömn och halv sovmorgon då jag börjar kl 9.30 i morgon.
Att få se vår bebis.
Väl på sjukhuset fick jag göra undersökningen. Se bebisens hjärta, magsäck, urinblåsa, ryggkotor, två ben och armar, ögon, näsa, mun och haka. Gud så fascinerande det var. Och skönt att få bekräftelse på att allt var bra naturligtvis. Lilla livet som fanns där inne var inte riktigt med på noterna när vi skulle ta bilder och mäta olika delar av kroppen. Var liksom inte stilla för en sekund och låg i sin favoritställning som för oss var lite problematisk just i denna undersökning. Fick gå upp och gå och komma tillbaka för att bebisen skulle ändra läge. Efter många om och men och naturligtvis efter massa skratt över dennes beteende fick vi genomföra de undersökningar som skulle. Vi tog även reda på könet eftersom vi redan från början varit överrens om vad vi ville. En liten pojke! Fick även ett nytt BF, 1 mars.
Efter besöket gick jag runt med ett leende på läpparna hela dagen. Det gjorde verkligen min dag.
Vår lilla bebis.
Besök hos familjen Larsson/Nilsson i Hedesunda.
För några timmar sen hemkommen från en helg i lugnets tecken hos Jonas, Karin och lilla Helmer i Hedesunda. Helmer undrar ni? Jo för lite mer än två månader sedan fick Jonas och Karin en son, en Helmer. Jordens sötaste kille, han har lyckats att totalcharma mig med sitt underbara leende. Vill grautulera er igen till en sådan liten perfekt varelse som han är. Ni är fina föräldrar och ett perfekt par tillsammans.
Under helgen har vi ätit god mat som Karin lagat, kollat idol, fikat, shoppat och ätit mat i Gävle, ätit mer mat, druckit alkoholfritt vin, myst framför TV:n, fikat igen, pratat barn och graviditet, och inte minst skrattat. En perfekt helg och ledighet för min del. Tack! En repris snart igen hoppas jag.
"Hockeyfolket"
Hösten är här och i vår familj betyder det att älgjakten stundar och väntar runt hörnet. För Matti innebär det ett enda stort lyckorus när han får ge sig iväg varje helgmorgon under fyra månaders tid. För mig innebär det fyra månader när jag får välja att sysselsätta mig med något annat att spendera tiden med, än på min sambo. Så vad gör hon under de mörka vintermånaderna tänker ni?
Den som känner mig ganska väl vet att jag vid denna tiden på året småler och myser lite när ett ut av årets höjdpunkter drar igång: nämligen ishockeysäsongen. Detta med elitserie och hejjande på Färjestad med en del besök i LLA, matcher på Canal+, besök på www.farjestadsbk.se och frenetiskt tittande på målservice och tabell på text-tv. Det innebär också ett antal timmars spenderande i Hällefors ishall, tittandes och hejjandes på lillebror när han vaktar målet i HIK. Turneér med bortamatcher, nervösa roliga och ibland mindre roliga matcher, kaffedrickande i många av länets cafeterior, många skratt och tokigheter m.m. Detta i sällskap med mamma, pappa och syster (snart) och alla andra hockeygalna mammor, pappor, släktingar, kompisar och människor.
Många påstår att "jaktfolket" är speciella och att det är mer än ett intresse och hobby. Och jag håller med man kanske måste vara lite speciell för att ge så mycket av sin tid i livet till något specifikt. Det är en livsstil. Galenhet skulle en del kalla det, jag ibland också. Tror att "hockeyfolket" nog också är lite speciella och absolut även är det en livsstil, iaf under en del av året då kylan påminner oss. Galna eller ej, avgör själva. Roligt har vi i allafall, både Matti som tillhör "jaktfolket" och jag som nog får gå under kategorin "hockeyfolket".
"Helvetesdygn"
Ögonen i detta fall slogs upp klockan tre på natten utav Matti som vrålade och skrek över sin onda rygg som även bidragit till smärta i ett ben. Ett hjärtskärande skrik, vad hemskt ett sådant kan låta. Sprang ner efter mediciner i alla de olika förpackningar som han intagit den senaste veckan. Vad blir det tänkte jag? Insåg när jag kom upp att smärtan som han hade var så gott som outhärdlig. Han låg alldeles blixtstilla totalt orörlig i sängen, kramphållandes sänggaveln, skrikandes och skakandes. När en person som man känner och älskar får utstå något av det här slaget blir man oerhört rädd. Jag trodde han skulle dö. Såg rädslan och smärtan i hans ögon. Han bad mig ringa ambulans. Och alla som känner Matti vet att han inte gnäller och "ojjar" sig över lite smärta, han har ju varit med om både det ena och det andra. Så frågan: vad blir det ställde jag mig själv igen?
I behov av gott råd ringde jag svärmor och sedan vidare till sjukvårdsupplysningen. Det väntade svaret:avvakta! Värktabletterna började sakta värka och det syntes att Matti började lugna sig en aning. Ja vad gör man i avvaktandet och väntandets stund? Vi försökte vila, men hur lätt är det att slappna av efter något liknande?
Gick upp klockan halv sex, helt slut och redan med huvudvärk. Fixade alla morgonsysslor och hjälpte Matti med det som jag nu kunde. Vad var jag för hjälp? Lämnade honom i sängen (då han inte kunde ta sig upp) med TV, DVD och vetekudde. Ja så gott jag kunde! Åkte mot Nora för en arbetsdag. Matti skulle snart få besök av svärmor som tagit ledigt under dagen för att ta hand om sin son. Underbara svärmor!
Ringde hem under förmiddagen. Ville veta hur han mådde. Hade svårt att fokusera på jobb och barnen. Förlåt! Tankarna var hela tiden hos honom. Han hade fått tid på VC strax efter elva på förmiddagen och vi skulle höras efter det. 11.39 fick jag ett mess från honom "Ska åka ambulans till Linde nu. Svimmade nästan på VC, då vart det en jävla fart. Ring till mamma när du slutar. Ligger med dropp." Ja hur reagerar man? Totalt chockad.
Fick sluta jobbet 25 min tidigare. Kastade mig in i bilen och satte fart mot Lindesbergs lasarett. Vill vara där, hos honom. Bara finnas till. Han ligger där på en brits på akutmottagningen. Skönt att se honom, fast inte i detta tillstånd. Tror iaf att han kände detsamma, att det var skönt att jag kom. Blev förvånad när jag kom in på rummet. Positivt överraskad tror jag. Efter väntan och väntan sade läkaren att de misstänkte diskbråck och att detta kan leda till liknande smärtor och domnande som Matti hade. Det bestämdes att han skulle stanna över natten, i väntan på magnetröntgen och konstaterande i morgon. Så där lämnade vi honom.
Väl hemma. Jag är helt slut i både kropp och huvud. Ensamt hemma. Saknar honom. Kom hem!
"Comeback i bloggtorkan"
Jag hade iaf idag försökt att återuppta mitt bloggande och göra comeback på bloggscenen. Och jag gör det nu! Jag vet att en del människor saknar och efterlyser mitt ganska värdelösa skrivande och ej viktiga nedkladdade rader. Min blogg har verkligen lyst med frånvaro från nya inlägg men jag lovar att göra ett tappert försök att uppdatera er om mitt nuvarande liv. Mina äventyr, viktiga händelser i mitt liv, min situation som gravid kvinna, min arbetskarriär (haha) och alla underbara människor som finns vid min sida genom allt detta.
Dagens inlägg får handla om lyckan som matte och husse fick uppleva igår förmiddag när vi sköt den första grävlingen för vår lilla fis Donna. Vilken underbar känsla: glädje och lyckorus. Hon skötte sig perfekt. Hur kunde matte och husse en gång ha tvivlat på hennes förmåga? Tuffa tjej!
En liten tanke till min kära stackars lilla sambo som dras med någon form av ryggproblem. Jag trodde han skämtade och var lite av en vekling för en stund igår men insåg idag när han inte kom iväg till jobbet att han nog faktiskt hade ONT. Prinsen då! Så nu ligger han där han ligger, och rör han sig så ger han ifrån sig ett skrik som nog hörs över hela Skatviken. Bäst han blir bra till älgjakten nu, hur ska det annars sluta? Kommer jag orka leva med en jaktgalen sambo som får ligga hemma i soffan och kolla på jaktfilmer när de andra gubbarna är ute och spanar älg i skogarna?
Världens duktigaste tjej
Hundbad
Jonis kastar och Donna och Izor väntar koncentrerat på att få apportera.
Sida vid sida
Lek med pinne, tänk vad kul det kan vara.
Donna Fin
Midsommarhelg i bilder
Midsommarfirande I Örling
Pia, Matti och Jimmy
Bålen, ja.
Matti, Emilie och Jim
Carros bild på mig och Matti.
Fornaboda MIsommartravet, en tradition sen barnsben
Mamma. Matti och Donna
Pappa
Reunion-träff på Skogsvägen, Per och Pappa
Skogsvägen
Daniel
Söndagens kubbspel
Total tjejdominans, 2-0 i matcher
19 juni 2009
En dag som innebär två saker, midsommarafton och min 25 års dag. Två anledningar till att fira alltså. Jag har tidigare haft turen/oturen avgör själva att fylla år på självaste midsommarafton. Mina erfarenheter är att det varit ganska trevligt, inte minst när man var barn. Vi hoppas att denna dag även den blir något att minnas. Sen var det ju det här med åldern. 25 år gammal eller ung? Vad vet jag, en kollega som grattade mig igår på jobbet påstod att man fyllde HALV TANT när man passerade 25, illa! Kan inte riktigt förknippa mig med tanterna än. Å andra sidan så konstaterade vi ju på jobbet en annan dag att jag är ganska ung. Beror på situation och sällskap kanske. Tänk vad det diskuteras om denna ålder. men nu nog om det....
En dag som denna kan få mig att minnas tillbaka till barndomens midsommaraftnar. Kvartersfest med Larssons, Runqvistkens m.fl. Jag minns grillningar, uppställda partytält när regnet stod som spön i backen, sommarmusik som Tomas Ledin, dansande runt midsommarstången, Mats Runqvists årliga skattjakt för barnen, föräldrars dansande på en lerig gräsmatta som förstörts av allt regnande, brännbollsspelande m.m m.m. Det var tider det!
Så idag då, om några timmar vankas det kalas här uppe i Skatviken med familj och släkt. Det ska bjudas på middag och fika. Senare bär det iväg till Örling för midsommarfirande, vilket jag ser fram emot med massa folk och fest. Bilder från mitt firande kanske jag bjuder på senare.
Iaf alla läsare, ha en trevlig midsommar!
Midsommardepression
Men midsommardepression? Nej inte än inte, men närmar vi oss mitten av juli eller början av augusti och sommaren fortfarande uteblivit då börjar jag nog oroa mig för att det blir ett sommarlöst år. Kanske kan vi då börja myna nya begrepp som "uteblivensommar-depression".
